Therese

Måndag: Ledig. Dressyrpass på morgonen som gav resultat. Nu har jag "hittat knapparna" och hon har fått mycket mycket bättre kondition, är förut. Jätte roligt ! Spenderade resten av dagen hemma med att städa rummet och plugga. På kvällen var det middag hos Hanna, som nu är i Kina. Fick sms häromdagen och hon mår toppen där borta. En och annan tår kom när det var dags att säga hejdå, på riktigt. Och det kändes, verkligen.

Tisdag: Jobbade hela dagen, 10-20 och vilken jävla dag. Kunderna var helt hysteriska för att det är halva rea-priset och sliter å slänger kläderna omkring sig. Det var kö i kassan i stort sett hela tiden, ingen lugn stund här inte. Men jag hann allafall byta på dockorna på min avdelning och städa på XLNT. Sen att jag fick jobba med Miss H, gjorde inte dagen bättre. Middag och vin med ostbricka till på kvällen med mamma och Billy. Härligt slut på en inte allt för lyckad dag, på jobbet.

Onsdag: Födelsedag. Jag blev 21 år och det kändes precis som vilken dag som helst. Fick några fler sms än vanligt och massa grattishälsningar från alla kära vänner. Sång och frukost på sängen av mamma. Hon skjusade mig till jobbet, eftersom jag skulle jobba (tyvärr). Fick en flasa vittvin från jobbet. Och på kvällen kom Natta, Riccardo och grabbarna på middag och fika. Resten av släkt och vänner kommer förmodligen nästa helg.

Torsdag: Privatlektion med mamma på morgonen för Agneta, som gick superduper bra. Hon blev verkligen helt loss i sidorna och jag kunde bara sitta där och glassa omkring, tihii. Hem lite snabbt, äta, ducha och göra sig iordning för att åka in till stan och till pressrummet. Utförsäljning på höstkläderna och dom tidiga vårkläderna. Jag hittade många fynd och blev jätte nöjd. tack mamma, fick kläderna i present. Lunch på Pizza Hut och kollade i lite andra affärer okså.

Fredag: Sovmorgon och långfrukost med Billy, mysigt. Åkte in till stan vid lunchtid, mötte upp Natta och tog en lunch på Kungshallarna, som var proppat men vi hittade tillslut sittplatser. Strotade runt där vid Stureplan, Drottninggatan och Gallerian. Jag kom faktist inte hem med någonting, ovanligt. Har blivit mycket mer sparsam senaste tiden, tummen upp. Skulle ha träffat Emma på kvällen, men jag kände mig väldigt seg, trött och illamående så jag stannade hemma och kollade på Mamma Mia med mamma istället och åt tårta.

Lördag: Min lediga helg, men jag blev instatt att jobba och det gör jag mer än gärna eftersom jag knappt har några timmar alls nu. Hann med en tidigare buss, såjag passade på att titta in på Vila i Södertälje och gick därifårn överlycklig. Hittade kavajen jag spanade in före jul, nu på rean. En t-shirt med tryck på fick jag också med mig. En väldigt seg jobbdag, men det gick. På kvällen var jag, mamma och pappa hemma hos min gudmor på middag och spelade spel och singstar. Jag var överlägsen över alla, grymt !

Söndag: Sov inte hemma inatt, så fick skjus av honom till Fittja och kom lite tidigare till jobbet. Käkade frukost och läste massor i teoriboken. En ännu segare dag än igår, inte alls kul. Och när jag kom hem dig jag, nästan på en gång. Jag var så trött, så utmattad och hade så ont i magen. Nu måste jag boka tid, för jaa, vadåå?

Jag vill inte vara den personen jag är, nu. Jag vill vara mig själv, som jag var förut. Men hur jag tillbaka, dit? Jag mår verkligen inte bra av det här och det gör inte saken bättre att jag har hamnat i den här situationen då jag inte vet hur ska jag göra, hur jag ska välja. På ett sätt vill jag inte och känner mig alldels för ung, men samtidígt kan jag känna att det är något från mig, som jag inte vill förlora. Hur ska jag göra, för vad jag än väljer kommer jag bli besviken på mig själv. Så egentligen kvittar det hur jag väljer, eller? Och hur kan den andra personen inte bry sig, ett skit? Hur är man skapt då? Jag förstår mig inte på dig, jag trodde jag kände dig. Men hade tydligen väldigt väldigt fel. Men tänker jag inte lägga mig i ditt liv längre, du får klara dig själv. Jag bryr mig inte, och inte att du då ska komma med synpuknter om mitt liv och hur jag väljer att leva det. Skip it.

Jag trodde inte det fanns någon biograf i Södertälje, men det finns det. Med hela fyra salonger, jag blir imponerad haha. I december månad hade vi en julkalender-tävling varje dag, vilket var jäte kul och man blev väldigt peppad till att försöka vinna varje dag. Och vi lyckades väldigt bra och vann många fina priser. Och det ena var just bio och pizzakväll, hela personalen. Men det blev ingen pizza för oss tyvärr, för vi inte kunde boka bord på pizzerian, eftersom den är såpass liten. Så det fick bli Crocc´s Inn istället, vilket inte var helt fel. Började med en Irishcoffe som förätt eller något i den stilen. Vi blev alla, "lite glada i hatten", satt där och pratade, skrattade och hade väldigt trevligt tillsammans. Vi beställda in plankstek i varmrätt, jätte jätte gott och cheesecake till efterätt. Mums ! Klockan tickade iväg och det var dags att röra sig mot biografen och köpte lite gott till filmen, Changeling med Angelina Jolie. Jätte bra, men väldigt sorlig och lite tårar här och där. Jag var den enda av oss som inte har barn (än haha) och jag blev ändå väldigt rörd och tog åt mig utav väldigt många hemska scener. Och tanken slog mig då, hur tolkar dom andra det som har barn? Dom måste säkert ta det på ett annat och säkert värre sätt, än jag gjorde. Usch, men som sagt den är verkligen sevärd.

På onsdag fyller jag äntligen 21 år ! Och det känns riktigt, riktigt skönt. Nu blir jag vuxen, på riktigt. Jag får göra precis allt och det bästa; jag får gå på Casino i USA. Det känns väldigt lockande att åka dit, nu. Jag och Billy är lite inne på att åka dit i höst, några veckor. Får se hur det utvecklar sig, haha. Men det känns samtidigt så konstigt, jag blir 21 år. När man säger att man är 20, så känner man sig fortfarande ung å allt. Men nu när jag kommer säga att jag är 21, då känns det helt plötsligt som jag är gammal och det skiljer bara ett år. Ska försöka att inte tänka så mycket. Har jag fått åldersnoja, kanske?

Livet känns ibland som en vågskål. Det får inte väga över för mycket på ena sidan utan helst ska det vara helt jämt. Och det är inte alltid så lätt att få det jämt. Man dras mellan olika viljor, olika liv. Och det går inte att välja, man vill ha båda, måste ha båda för att må bra. Kompromissa heter det man får göra då, men måste det vara så svårt då? Jag vill ju inte att det ska väga över för mycket på någon av sidorna, men det blir så lätt så. Det blir så lätt att man slits mellan olika viljor. Att de känns som någon drar i ena armen medan någon drar i den andra. Om det gick skulle jag dela på mig, men det funkar ju inte så. Dåligt samvete är det jag får för den sida jag sviker, spelar ingen roll vilken sida det är. Jag älskar båda sidorna otroligt mycket, är jag inte med den ena mår jag dåligt, men är jag inte med den andra mår jag oxå dåligt. Det går inte att välja. Jag får helt enkelt bli bättre på att kompromissa.

Jag sa: "I believe it when I see it". Det funkade som vanligt kanske en månad. Sen faller du tillbaka igen. Du säger att du förstår mig, men det gör du ju tydligen inte. När ska du förstå? När ska du släppa?

Jag vill inte erkänna det för dig. Det är så mycket enklare att fortsätta förneka och bara flyta med i strömmen. Det är så mycket enklare att inte tänka alls och bara följa sina impulser. Men hur länge kommer det att funka? Hur länge ska jag förneka? Hur länge ska jag ignorera mina tankar som ständigt cirkulerar i mitt huvud?

Jag fyller år om tre dagar !

Somliga dagar vaknar man och känner direkt att den här dagen kan jag vara utan. Man känner att man bara vill dra täcket över huvudet och sova bort hela (jävla) dagen. Sova, drömma sig bort och vakna till en bättre dag. En sådan dag hade jag just idag. Och det mesta har att göra med det som spökar kvar från igår, jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig bara så tom, jag har inget kvar att ge eller få tillbaka. Jag vet inte vem jag kan lita på längre, eller vad jag ska tro när personer pratar med mig, från alla olika håll. Jag vill inte döma nåogn, men jag kan inte lita på någon alls just nu. Jag är ledsen, men jag kan inte. Jag känner mig så tom, på allt. Jag känner mig så otrolgit ensam, även fast jag har världens bästa familj och underbara vänner. Men varför, vad har hänt med mig? Jag vet inte. Och vem ska då veta, undrar jag!? Sen med att jag känner lite press med jobbet och allt det där gör inte saken bättre heller. What to do?

Varför ska vi tjejer alltid stanna kvar i situationer vi egentligen mår dåligt av eller som vi vet inte är det bästa fös oss? Vi är så bra på att plåga oss själva. Mår vi dåligt av en låt sitter vi ändå och lyssnar på den, är vi olyckligt kära fortsätter vi ändå att träffa killen osv. Men varför? Blir vi starkare av det, eller har vi bara det inom oss att självtortyr hör till det kvinnliga könet? Och hur länge orkar vi egentligen med det? När ska vi ta steget och skita i allt som bara sårar oss och får oss att må dåligt? När ska vi slita oss?

Jag vet ingenting, längre.

IDAG:

* Plugga teorin.
* Köra runt i Farsta.
* Sola med mamma.
* Köpa nytt busskort.
* Farsta och 2-plan med mamma.
* Middag hos gudmor med familjen.

HELGEN:

* Plugga teorin.
* Myskväll med syster.
* Jobba lördag och söndag.
* Köra så mycket om möjligt.

Mer än bara nervös.